Stäng detta fönster för att komma åter till huvudsidan.

E-post:
hax@bahnhof.se

Adress:
Box 5367
102 49 Stockholm

www.henrik-alexandersson.se

The Art of Political War...

Publicerad i Nyliberalen 2003.

David Horowitz,
”The Art of Political War and Other Radical Puruits”,
Spence Publishing Company, Dallas, 2000,
ISBN 1-890626-27-7.

BORGERLIGHETENS DISKRETA SKAM.

Hur kommer det sig att vänstern oftast vinner val och får sin vilja igenom, medan högern i regel misslyckas? Vad är det vänstern fattat, som högern missat? Detta är frågor som behandlas i boken ”The Art of Political War” av David Horowitz. Författaren tillhörde 60-talets vänster, men är i dag republikansk kolumnist, debattör, politisk konsult och utgivare av nyhetsbrevet ”The War Room”.

Boken ger en rad exempel från amerikansk politik. Dessa är intressanta. Men mest givande är den i de delar som handlar om den moderna politikens principer. Politik är, enligt Horowitz, krigföring, fast med andra medel. Ett krig som vänstern förefaller vara bäst rustad, disciplinerad och disponerad att föra.

Högern, menar författaren, har ofta företrädare för vilka valförluster inte är katastrofala. De har sina rötter i scouterna, golfklubbar och näringslivet. Förlorar de ett val, då kan de gå tillbaka till annat och leva i välmåga.

Vänstern, däremot, hämtar sina politiker från fackföreningar, intressegrupper, miljörörelsen, fredsrörelsen och andra särintressen där man redan från början har lärt sig att slåss på allvar. Dessutom drivs vänstern av ett mantra om att "förbättra världen" medan högern som regel bara reagerar mot konsekvenser av vänsterns olika förslag.

Det handlar med andra ord om vilja, visioner och disciplin.

Vad skall då de som inte vill ha ett vänsterstyre göra? Här kommer Horowitz med en rad förslag. Till att börja med kritiserar han högern för att vara alltför artig, försiktig och korrekt. Det handlar inte om att vinna enligt regelboken, utan bara om att vinna. Således kommer vänstern med generaliseringar och sätter orättvisa etiketter – medan högern hoppas vinna på fair play. Det gör den i princip aldrig.

När alla i vänstern alltid, i alla sammanhang, kommer med påståendet att "högern bara vill ha skattesänkningar för de rika på bekostnad av de fattiga" – då måste högern kontra med något minst lika slående och effektivt. Det måste dessutom ske med samma formulering och på alla fronter. Ständigt. Något sådant stridsrop från högern existerar icke.

Vänstern talar städigt om "högern", den "extrema högern" och "yttersta högerkanten". Hur ofta hör man högern kalla sina motståndare "vänstern", den "extrema vänstern" eller "krafter på den yttersta vänsterkanten"?

En av de teser författaren driver är att folk gillar snälla och trevliga människor. Det är inte bara socialbidragstagare som röstar på vänstern, för att den vill "vara hygglig" mot de fattiga. Även andra röstar på vänstern för att den förefaller vara empatisk och trevlig, medan högern är elak, tråkig och otrevlig.

Nu är det emellertid inte så att vänstern är speciellt snäll och trevlig – om man ser till vad dess politik i verkligheten innebär. Men det saknar betydelse. Vänstern framstår nämligen som hygglig. Det räcker för att vinna opinionen. Politik handlar om att ingjuta bilder av fruktan och hopp. Om de är korrekta och har med verkligheten att göra eller inte, är mindre intressant. Politik handlar därför till stor del om att använda talande bilder och starka symboler.

Det duger inte, enligt Horowitz, att skylla på att vänstern dominerar media, att den har problemformuleringsmonopol, att motståndarna är lögnaktiga och att högern "inte når ut med sitt budskap". Det är väl klart att man inte vinner när man inte spelar efter samma regler?

Detta handlar egentligen inte om frontförkortning, triangulering eller om att svika eller tona ner sina ideal. Det handlar i stället om att formulera sig så att folk lyssnar och förstår. Det handlar om att sätta bilden. Om att göra det på 20 sekunder i kvällsnyheterna. Det handlar om att ibland tala från hjärtat i stället för bara från hjärnan. För att lyckas får man under stundom finna sig i att ta till generaliseringar, förenklingar och låga knep. "It´s the politics, stupid!" Inser man inte det, då kommer man alltid att förlora opinionen och valen.

Ibland, när man läser denna bok, får man påminna sig om att den faktiskt är skriven utifrån den amerikanska politiska bilden. Det skulle nämligen lika gärna kunna vara en bok som handlar om något av våra svenska borgerliga partier och högerns "diskreta skam".

I politisk krigföring, skriver Horowitz, segrar som regel angriparen. Och det är inte så ofta man ser högern vara på offensiven. Snarare är den alltför timid. Väljare som gillar högern, de röstar redan på högern. För att vinna val gäller det att vinna nya grupper.

---