Stäng detta fönster för att komma åter till huvudsidan.

E-post:
hax@bahnhof.se

Adress:
Box 5367
102 49 Stockholm

www.henrik-alexandersson.se

Säkerhetsfascisterna.

Publicerad som krönika i Metro 2000.

Herr och fru Klåfinger vill att jag skall leva säkert och länge. Tack. Men litar de inte på min självbevarelsedrift? Av välvilja inrättar makthavarna kontrollmyndigheter och förbjuder kul saker. På så sätt slipper folk tänka själva. Det är ju praktiskt. För politikerna.

Allt brukar börja med larmrapporter i media. En gång i tiden handlade dessa om att bilar inte hade krockkuddar som standard. Följden blev att det idag inte går att få tag i en enda bil utan denna säkerhetsdetalj. Problemet är att jag inte vill ha någon kudde. Det beror inte på att media, så snart krockkuddar blev standard, meddelade att de är livsfarliga och krossar folk som i den värsta splatter-movie. Jag har andra skäl. Jag tycker helt enkelt inte om att en dator när som helst kan utlösa en krutladdning en halvmeter framför mitt ansikte. Med tanke på att en vanlig dator orsakar totalt kaos om man ber den göra en enkel sak, som att skriva ut ett brev, så anser jag min känsla av obehag vara välgrundad.

Visst. Jag kanske kommer att krossas mot ratten. Men alternativet är att jag dör till följd av det magsår jag ådragit mig i väntan på den stora expolsionen.

Bilen är en kul pryl. Jag vill sköta den manuellt när jag tar snäva kurvor i hög fart. Hela denna känsla motverkas av krockkuddar, bältessträckare, blinkande lampor och spökröster som säger att jag inte har slagit på halvljuset. Naturligtvis har jag inte slagit på halvljuset! Hur skulle jag då kunna skjuta älg från bilen?

Tryck, vrid och drag. Denna kristallklara anvisning har jag funnit på en burk huvudvärkstabletter. Jag har problem med att utföra dessa tre delmoment, samtidigt, redan i nyktert tillstånd. När jag väl behöver pillren, då är jag än mindre funktionsduglig. Tryck, vrid och drag. Samtidigt. Sedan har Bror Duktig mage att komma och påpeka att det inte är bra att ta sig en återställare. Det är lätt att säga för en nyjoggad hurtbulle i statlig lönegrad som har en verktygslåda till hands. Skål!

SJ är ett säkerhetsmedvetet företag. Med vissa undantag. Har du till exempel sett skyltarna vid fönstren? "Kasta ej ut föremål som kan vålla brand eller annan skada." Jaha. Så det är alltså bättre att ha kvar sådana livsfarliga saker i kupén?

Den som har en damm på sin tomt skall ha staket kring den. Tanken är förmodligen att små barn inte bör bada. Samtidgt drabbar detta den genomsnittlige garden-partygästen eller ölstugne grillentusiasten. De snubblar på de låga staketen och trillar i drickat. Tragedin är ett faktum. Drinken är utspilld. Förmodligen är det bara en tidsfråga innan alla naturliga vattendrag och sjöar också får staket. För säkerhets skull. Tänk så många nya jobb en sådan infrastruktursatsning skulle kunna skapa i glesbygden!

Man kan undra hur jag överlevde min barndom. Utan att känna till ordet Lekmiljöråd tillbringade jag helger och sommrar i skogen. Jag försvarade våra ruvande tamfåglar med hagelössa mot måsar. Pilbågen var ingen leksak, utan större än jag själv. Vi jagade räv och sköt pistol. Uthoppet från logen ner i höet var fyra meter. Jag högg ved med en jätteyxa. Skräpeldningen skötte jag på egen hand och jag körde traktor i lågstadieåldern. Men jag överlevde och var lycklig - utan flytväst i båten. Varken bäcken eller sjön hade något staket omkring sig.

Om sådant berättar jag ibland för mina vänners barn, som då klentroget stirrar på mig under kanten på sina cykelhjälmar.

Fotnot: Denna krönika väckte ett antal ursinniga läsarreaktioner, inte minst från folk som trodde att jag till vardags brukar jaga älg med bil...

---