Stäng detta fönster för att komma åter till huvudsidan.

E-post:
hax@bahnhof.se

Adress:
Box 5367
102 49 Stockholm

www.henrik-alexandersson.se

Jag är så trött på att störta.

Krönika till Metro Resor 2000. Fick skrivas om, eftersom man var rädd att den skulle skrämma folk. Men originalet är bäst, så det publiceras här.

Jag väcktes av en högtalarröst. "Mina damer och herrar, detta är er kapten som talar. Tyvärr måste jag meddela att vi är för tunga för att kunna landa." Bums var jag klarvaken. Damen i stolen bredvid granskade ogillande min trinda lekamen.

Jaha, så var det alltså dags igen. Så fort jag sätter min fot på ett allmänt färdmedel är vi snubblande nära att störta, sjunka eller spåra ur. Katastrofen fulländas naturligtvis aldrig. Men det brukar bli stökigt. Därför är en varning på sin plats. Man skall visserligen inte skrämma upp folk, men ändå – om du får syn på mig vid din nästa resa, stig då av, boka om eller vänd hem. För nu blir det åka av.

För tunga för att landa? Efter en stund kom den enkla förklaringen. Vi hade för mycket bränsle kvar. Därför fick vi cirkla runt en stund, innan det blev dags att ta mark. Jaha.

Värre var det när jag försökte ta mig till Neapel i mellandagarna. Under det första inflygningsförsöket skakade allt som i en torktumlare. Även nästa försök att landa fick avbrytas, då ett skyfall tillfälligt ställt landningsbanan under vatten. Inför den tredje inflygningen meddelade kapten att detta var vårt "sista försök att landa". Hallå där! Vaddå... "sista"?!

Nu skakade allt värre än någonsin. Medan folk grät, bad och stirrade tomt framför sig fiskade jag fram en miniatyrflaska whiskey. Skakandet uppe i luftrummet överträffades bara av en sak – kastvindarna vid marken. Med vad som föreföll som endast ett par meter ner till landningsbanan kunde vi se marken ömsom genom vänster, ömsom genom höger fönster. Sedan genom vänster fönster igen. Med en duns tog vi mark och alla kunde känna doften av bränt gummi. Nu bromsades det för glatta livet – eftersom det inte fanns speciellt mycket landningsbana kvar.

Listan är oändligt lång. Jag kan berätta hur det är att vara ombord på en jumbojet där nästan alla är matförgiftade, om tåg som fastnar i snödrivor och om bussar som får punktering mitt på motorvägen.

Tro inte att det är bättre till sjöss. På Estlands-färjan meddelade kapten att vi skulle bli en halvtimma sena till Stockholm på grund av hårt väder. Sex timmar skulle visa sig vara en bättre gissning. Ett par dagar senare skrev tidningarna att fartyget, under denna resa, blivit sisådär 20 centimeter kortare. Barf!

Inte ens den 15 minuter långa överfarten över Öresund blir odramatisk med mig ombord. Speciellt inte när fartyget heter Tycho Brahe. Så fort vi lämnat Helsingborg började färjan att kränga. Snabbt gick allt från illa till värre. Dova dunsar hördes från bildäck. Uppe i passagerarutrymmena välte spelautomater. I matsalen slet sig flygeln, skenade fram mellan borden och krossade ett fönster. När vi lade till i Helsingör mötte oss allt vad staden hade i form av utryckningsfordon och färjan togs ur trafik.

Så där håller det på. Hela tiden. Skulle ett färdmedel mot förmodan fungera, då utbryter istället kaos ombord. Som när en två meter lång permitent från Säter slog sig ner på platsen bredvid min, på tåget i Hallsberg. Med ena handen skyfflade han i sig piller. Med andra drack han brännvin rakt ur flaskan. Det krävdes två konduktörer och en kroppsbyggare för att få honom att släppa den kniv han hävdade var giltigt färdbevis.

Men jag känner mig faktiskt rätt så trygg. Det skakar och ryker. Folk vevar och skriker. Sådant skärper ens sinnen. Men ner kommer man alltid – som jag glatt brukar påpeka för mina medresenärer när flygresan guppar som värst.

---