Stäng detta fönster för att komma åter till huvudsidan.

E-post:
hax@bahnhof.se

Adress:
Box 5367
102 49 Stockholm

www.henrik-alexandersson.se

Jag rev muren!

Publicerad i bl.a. FNA och Nyliberalen.

Min blygsamhet borde förbjuda mig, men jag måste erkänna. Det var jag som rev Berlin-muren. I vart fall hjälpte jag till att rubba dess grundstenar - tror jag.

Det är främst två tillfällen jag syftar på. Vid det första väckte jag ett ha-begär efter den västerländska dekadenta lyxen, hos Östtyskarna. Den andra gången bedrev jag mer direkt omstörtande verksamhet - och blev förfärligt full.

När det gällde att visa på det västerländska materialistiska alternativet, skedde det med en fruktansvärd huvudvärk. Tillsammans med ett tjugotal unga och glada människor var jag på väg till Budapest. Året kan ha varit 1986. Vi anfördes av ett par, mer än lovligt förvirrade, reseledare. När tåget, i Sassnitz, stormades av elaka människor med schäferhundar och k-pistar var vi rätt runda under fötterna. Vissa mer än andra. En av våra vänner var berusad bortom fattningsförmåga. Han hade bestämt sig för närkamp med vakterna. Nu var detta inte helt aktuellt. Så medan mina vänner skymde sikten för Groß-August & Co var det min uppgift att oskadliggöra den unge mannen. Jag har aldrig slagit ner någon förut. Å andra sidan var det, i detta fall, oerhört enkelt. När vakterna kom fram till kupén låg han lyckligt snarkande på golvet, med passet prydligt på bröstet. Senare på natten deponerade han sin middag i en av medresenärernas rockfickor...

Nu förstår du, varför vi alla påföljande morgon hade duktig huvudvärk. Men trots denna hade i vart fall jag en luddig uppfattning om när vi skulle anlända till vårt tågbyte i Berlin Lichtenberg. Så när våra reseledare inte väckte oss, vidtog jag och de närmaste vännerna mått och steg för att snabbt kunna disembarkera tåget. När vi försynt frågade våra gruppen-führers om det inte var dags att väcka de andra, fick vi svaret att vi inte skulle vara framme på tre kvart till. Vi opponerade oss. Det var tåget till Budapest som skulle gå om trekvart. Detta kunde vara förklaringen till att skyltar med texten Berlin Lichtenberg i en allt långsamare takt nu passerade fönstren. Det gjorde susen. Ett tjog människor i pyamas, ytterrockar, med tandborsten i munnen och med opackat bagage under armen stormade av tåget i sista stund.

Jag var, som sagt, redan klädd - i uddablazer som vanligt. En av mina mer stilfulla vänner bar paletå, kashmir-blazer, handgjorda skor, flanellbyxor med pressveck och hela det tillhörande programmet. Tredje man på gubbhyllan är mer praktiskt inriktad. Han reser alltid i något slags violett kroppsstrumpa till träningsoverall. Till på köpet är han till och med rundare än Er Förtrogne. Men med promenadskor och ytterrock föreföll även han presentabel i jämförelse med det övriga ressällskapet - vilket idkade lägerliv bland utspridda kläder, spritpåsar och väskor på förortsstationen.

Den unge mannen som hulkat i andras rockfickor under natten (vilket nu upptäcktes), fortsatte att studera sitt maginnehåll, vilket han nu deponerade i en tax-free-påse. Sittande på en bänk, framåtlutad, såg han etiketterna från öst-spriten lossna och simma ut i gårdagens räkcocktail.

De tre herrarna på gubbhyllan höll dock stilen. Jag rökte cigarr, den uppklädde läste Svenska Dagbladet och kroppsstrumpan företog vissa lama gymnastiska rörelser. En ung medresenär blandade Dry Martinis som serverades oss i glas på fot. Livet började återvända.

Det var då jag började känna mig iaktagen. Och visst var jag det. Faktum var att vi alla var direkt utstirrade. Med några minuters mellanrum passerade nämligen grå pendeltåg de grå plattformarna. Ombord på dessa tåg fanns förtryckta grå arbetare, på väg till 42:a Glödlampefabriken Viljan och andra peppiga ställen. Deras ögon höll på att tränga ur sina hålor. Med drajan i en hand frigjorde jag den andra genom att placera cigarren i mungipan. Sedan vidtog tjugo minuter av avmätt, nästan majestätiskt, vinkande med den lediga kardan. Inga förtryckta arbetare vinkade tillbaka.

De kuvade massorna var nämligen allt för upptagna med att studera den västerländska lyxen och stilen, för att komma sig för att möta våra hälsningar. Då visste jag att jag lyckats. Nu hade jag gett de östtyska massorna en bild av den fria världen, något att sträva efter. Visonen var född och resningen kunde inte vara långt borta.

Tablå 2

Min andra insats för att störta kommunismen i öst skedde i samband med en annan gruppresa, denna gång var Berlin slutmålet.

Medan mina vänner studerade kommunal förvaltning i väst rymde jag, till öst. Jag visste att de obligatoriska 25 östmarken man måste växla till sig vid gränspassagen (till den rent brottsliga kursen ett till ett) inte skulle räcka långt. I vart fall brukade de inte göra det på turistfällorna vid Alexanderplatz. Därför var min första åtgärd, efter att ha passerat kontrollpunkt Freidrichstraße, att växla till mig en hel hög låtsaspengar. Det kostade 100 amerikanska dollar. Ja, ja... de skulle ju räcka en hel dag! Dessutom hade jag ambitionen att se det riktiga Öst-Berlin. Således begav jag mig raskt till stadens utkanter. Och tänka sig - när man lämnat turistfällorna sjönk alla priser drastiskt. En vansinnigt stor, god och stark öl kostade, för oss svartväxlare, ungefär 48 och ett halvt öre i svenska pengar. Jag skulle under dagen alltså ha råd ett par tusen sådana. Geranimo!

Efter att ha lagt ut en knapp tia på öl började jag förnimma starka känslor. Det var ju helt enkelt förfärligt att dessa stackars människor skulle tvinagas leva under det kommunistiska oket. Något måste göras! Här! Bums!

Min autopilot styrde mig mot en bunkerliknande byggnad i kolossalformat. Det visade sig vara en gymnasieskola. Aha! Här kan något uträttas.

Inför en tämligen förvånad skara elever började jag att, i någon form av gemensamhetsutrymme, hålla ett fullständigt briljant och engagerat tal om att frihet ger fred. Snabbt visade sig skoltyskan otillräcklig och jag gick över till engelska. En lärare började tolka, folksamlingen växte och jag gick på i ullstrumporna.

Här stod jag alltså, i djupaste Östeuropa, i färd med att hålla ett anförande som skulle kunna förpassa mig till de allra mörkaste fängelsehålorna i hela den kommunistiska världen. I mina fickor hade jag tillräckligt med pengar för att sätta upp en armé eller ett par fina spionringar. Så här i efterhand blir jag lätt kallsvettig när jag tänker på mitt beteende. Jag borde faktiskt inte få vistas utomlands utan vårdare.

Men i kraft av mina ord, och litervis med öl, stod jag icke att hejda. Efter sisådär tio minuter leddes jag dock bort. Inte av Statzi, men väl av snälla människor som ansåg att vi alla började sväva i något slags påtaglig fara. Detta gjorde nu inte så mycket. Jag hade framfört min åsikt; jag hade visat de stackars ungdomarna vägen till sanningen och ljuset. Låt upproret börja!

Resten av dagen tillbringade jag med att, i frenetiskt tempo, äta och dricka det dyraste jag kunde hitta på de lokala näringsställena. Fullständigt utpumpad återvände jag till gränsen, blott ett par minuter före "stängningsdags". Strax före kontrollerna satt en gammal kvinna. Det var uppenbart att hon ville ha några smulor från rika de väst-turisternas bord. Jag gav henne en papperspåse med pengar, som jag antar motsvarade ett par månadslöner. (Östmark fick, som bekant, inte föras ut ur landet.) Sedan ragglade jag in i säkerheten, utan att en enda hemlig agent försökte stoppa mig.

Detta var vad som krävdes. Jag hade visat människorna på välståndet i väst. Jag hade dessutom gett de filosofiska och politiska signalerna. Inom kort skulle massflykten börja och filialen till Ondskans Imperium falla samman. Jag borde få Nobels Fredspris.

---