Stäng detta fönster för att komma åter till huvudsidan.

E-post:
hax@bahnhof.se

Adress:
Box 5367
102 49 Stockholm

www.henrik-alexandersson.se

I maktens korridorer.

Preskriberade erfarenheter från Sveriges Riksdag.

Under drygt ett års tid befann jag mig, nästan dagligen, i Sveriges Riksdag. Fram till tidningens traumatiska konkurs gjorde jag där knäck för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Även andra tidningar försågs frekvent med mitt frilansmaterial. Detta var en tid av förfärande insikt. Och då syftar jag inte bara på insikt i politiken. Även den journalistiska delen av arbetet var märklig.

För att uthärda ändlösa regionalpolitiska debatter och annat trams, roade jag mig med att skriva ledarstick (de där små korta elakheterna på ledarsidan). Det gick till så, att jag på kvällen krystade fram fyra-fem politiska smockor, faxade dem (detta var före den elektriska posten) till Göteborg, som tryckte ett antal av dem påföljande dag i en tidning som nästan ingen läste. Nu betydde inte den begränsade spridningen så mycket, eftersom Dagens Ekos tidningskrönika ofta citerade mina inpass. Det var en speciell känsla att stoppa in ett papper i telefaxen, för att sedan höra samma material uppläst i radio som knorr på dagens samlade politiska analys i landet. Därefter fick man leva med att höra sina egna kvickheter deklamerade av andra på fester, insmugna i partiledarnas tal och framförda som egna lustigheter av Samhälldsebattörerna.

En dag, när Bodström-affären blåste på med stormstyrka satt jag tillsammans med tre andra journalister i pressloungen och kontemplerade. De andra kom från en stor kvällstidning, från en prestigefylld radioredaktion och från det stora nyhets-programmet i tv. Som yngst i gänget sändes jag ner till cafeterian för att hämta starköl och varma wienerbröd. Församlade över denna arbetslunch började vi sedan diskutera hur allmänheten skulle kunna tänkas reagera på den senaste "affären". Under denna pratstund serverade jag ett par, rätt lyckade, kvickheter. Senare samma dag, och även påföljande dag, kunde jag se, höra och läsa hur så gott som alla mina egna inpass relaterades till, som allmänhetens förmodade reaktioner på ministerns indiskretioner. Det var då jag började frukta att jag hade makt.

Under min tid i maktens korridorer lärde jag mig många fula knep. En dag när absolut ingenting av värde tilldrog sig i politiken satt jag och drack grogg med en riksdagsman på hans rum. Vi kverulerade en stund över invandrarministern – och jag fick en idé. Om jag fick ensamrätten inför den folkvaldes hemmatidning, kunde jag då inte få skriva en riktigt giftig interpellation till ministern ifråga? Ljuset lyste grönt och ett imponerande aktstycke formulerades. Giftigheter rullades i socker. Jag vill minnas att det hela handlade om en ung flykting från det gamla kommunistiska Polen. Han hade bryskt satts på färjan tillbaka, trots att han rikserade en rad mer eller mindre hårresande straff för sin övertygelse. I desperation hade han hoppat i vattnet för att simma iland, när färjan avgick. Han drunknade. Frågan som nu ställdes var vem som bar ansvaret för hans död. Var statsrådet redo att ta på sig ansvaret? Eller var felet kanske polisens? Eller någon annans? Och i så fall vems? Själva frågan formulerades efter mallen Har ni slutat slå er fru? Ja eller nej? Hur ministern än svarade skulle det bli fel. Resultatet blev flera lönande artiklar i den aktuella lokaltidningen – och ett statsråd surt som ättika. Detta skriver jag nu inte för att påvisa min egen förträfflighet. Inte ens för att göra mig intressant. Nej, frågan är snarare vem som är verktyget. Politikerna eller media? Och i så fall – verktyg för vad?

Ett av mina scoop var när jag fick dra ner byxorna på energiministern. Det var riktigt roligt. Bakgrunden var att en interpellation hade lämnats in om huruvida regeringen förberedde privatisering av en eller annan statlig verksamhet. Av en händelse visste jag att svaret var ja. Jag kände också till att regeringen för djur och djävlar inte ville att detta skulle komma ut. Nu gällde det att få bomben att explodera i exakt rätt ögonblick. Detta ögonblick var när statsrådet lämnat in sitt interpellationssvar. (Ett sådant lämnas alltid in skriftligt i förväg, så att ingen skall råka ut för obehagliga överraskningar i debatten.) Svaret, som nu låg i tryck och därför inte gick att ändra var att man visst inte alls förberedde någon som helst privatisering.

Nu var det dags att lyfta telefonluren. Resultatet blev att en av de stora morgontidningarna, på löpsedlar i varje gathörn, ropade ut att regeringen nu tänkte privatisera. Samma förmiddag var det stackars statsrådet tvunget att gå upp i talarstolen och lämna sitt svar, som ju redan delats ut i tryck. Den stackaren var alltså tvungen att stå och blåljuga kammaren rakt i ansiktet, och alla visste att hon gjorde det. Efter en sådan fullträff kan man leva med att vissa politiker vänder på klacken när man kommer i närheten.

I mitt syndaregister från riksdagen finns också Mr X. Detta var min signatur när jag vidareförmedlade skvaller från politikens värld till Hänt i Veckans läsare. Det var underhållande. Alla undrade vem denna förhatliga person var. En och annan riksdagsjournalist som skötte drakarnas skvallerspalter var mer än lovligt irriterad över att en uppstickare lyckades kapa åt sig de bästa bitarna (trots att jag hade en press-läggningstid på tre veckor).

I min sista spalt serverade jag en snaskighet från Regeringspartiet. En av deras mer humana invandrardebattörer gick nämligen omkring med en tjusig blåtira. Jag visste att han varit på samma konferens om invandrarfrågor som det ansvariga, kvinnliga, statsrådet. Jag hade dessutom information om att de två råkat i gräl. Den lilla och timida invandrarministern hade helt enkelt blivit fly förbannad. Med dessa pusselbitar på plats fick läsarna dra sina egna slutsatser. Vissa läsare fanns på statsrådsberedningen. De var inte roade. Jag vet inte exakt vad de sade till tidningsledningen, men med detta lades spalten ner.

Ibland drabbas jag av en önskan att börja arbeta på en riktig tidning igen. Det var riktigt underhållande att befinna sig i debattens centrum. Och eftersom jag väl aldrig lär bli riksdagsman, är detta min möjlighet att få inflytande. För det är det allt handlar om. Den som trodde att journalister rapporterar om verkligheten har fel. Vi skapar den!

---