Stäng detta fönster för att komma åter till huvudsidan.

E-post:
hax@bahnhof.se

Adress:
Box 5367
102 49 Stockholm

www.henrik-alexandersson.se

När är det dags att börja göra motstånd?

Publicerad som krönika i Metro 2000.

Under hela min uppväxt blev jag ständigt bombarderad med devisen "Det får aldrig hända igen". Den framställdes rent utav som central för allt framtida mänskligt umgänge.

Men precis som så många andra stolta, centrala, paroller visade den sig tämligen tom och innehållslös. På sin höjd handlade det om en åsikt - som inte var viktig nog att slåss för.

Därför hände det igen. I Rwanda och i Bosnien, för att bara ta två exempel. Visst, folk blev lite upprörda i efterhand. Men ingen var beredd att göra något för att stoppa själva dödandet, när det skedde.

Nu lär en och annan komma med invändningar om att våra principer om humanism och anständighet inte gick att försvara i just dessa fall, av en eller annan anledning. För den fege finns det alltid goda förklaringar.

Låt oss därför flytta fokus till ett annat folkmord, som pågår framför våra ögon just nu. Varje år dör minst 2.000 människor när de, utanför systemet, försöker ta sig in i EU. I början av sommaren kvävdes 58 kineser till döds i en container i Dover. Härom veckan rammade ett italienskt militärfartyg åter en båt med flyktingar på Adriatiska havet. Dagligen försvarar vi våra gränser med våld mot obeväpnade, ofarliga flyktingar.

Det enda "brott" dessa människor begått är att de vill leva ett bättre och lyckligare liv hos oss här i Västeuropa.

Men våra politiker har bestämt att människor som inte är av "europeiskt blod" i princip inte är välkomna att bosätta sig i EU. Vad skall man kalla en sådan politik, om inte främlingsfientlig?

När poliser, militärer och tullare sedan har ihjäl tusentals människor varje år - vad är det, om inte etnisk rensning och nationalistiskt motiverade våldsdåd?

Är verkligen önskan om ett bättre liv ett så allvarligt brott att det skall straffas med döden? Anser vi verkligen att folkmord kan tolereras bara för att det sker i totalt politiskt samförstånd i Sverige såväl som i resten av EU?

Än kusligare blir situationen om man betänker att ytterst få vanliga människor reagerar mot det som sker. I tyst samförstånd röstar man på politiker som, faktiskt, har blod på sina händer.

Unga anarkister kan tänka sig att slåss med nazister för att bekämpa rasismen. Men samma aktivister bryr sig inte ens om att protestera mot de politiker vars beslut faktiskt skadar och dödar på ett sätt som är mer "effektivt" än vad landets samlade nazistflock kan antas vara i stånd till.

Unga människor riskerar sin frihet för att rädda djur som hålls i fångenskap eller riskerar att behandlas illa. Men de veganer som eldar upp Scans lastbilar, de lyfter inte ett finger för att rädda de människor som vårt system har ihjäl vid gränserna.

Ingen tycks bry sig. Ingen protesterar. Det verkar faktiskt inte som om någon är speciellt upprörd. Samma mekanismer som fått folk att rycka på axlarna inför folkmord tidigare i historien tycks fungera än idag.

Frågan är vad man skall göra om man inte tänker acceptera det dödande som pågår. När är det dags att börja göra motstånd på allvar? När 25.000 dödats? 50.000? Eller redan då en människa dräpts av systemet?

Själv anser jag att dödandet måste stoppas omedelbart. Men jag vet faktiskt inte hur det skall gå till. Mina sympatier finns hos det demokratiska systemet. Jag är kategoriskt emot politiskt våld. Men vad, jag frågar vad, skall vi göra åt att dödandet fortsätter?

---