Stäng detta fönster för att komma åter till huvudsidan.

E-post:
hax@bahnhof.se

Adress:
Box 5367
102 49 Stockholm

www.henrik-alexandersson.se

Frihet och kapitalism för nybörjare.

Publicerad i boken "Sådan är kapitalismen" 2003.

Tänk dig att Coca-Cola och Pepsi inte vore ett vardagligt val. Istället måste du vart fjärde år bestämma dig för vilket märke du ska köpa under de närmaste åren. Detta beslut går inte att ändra. Låter det dumt och orimligt? Måhända. Men detta är en rätt så bra beskrivning av skillnaden mellan politik och kapitalism.

På den fria marknaden kan du göra de val som för tillfället passar dig själv bäst, hur ofta du vill. I politiken har du ett val vart fjärde år. Inte nog med det. I politiken är du dessutom tvungen att underkasta dig det val som en majoritet av folket har gjort. Detta oavsett om det passar dig eller inte.

Detta är nu inte tänkt som något angrepp på den politiska demokratin. Långt därifrån. Det finns ett antal viktiga frågor som vi bör hantera tillsammans. Demokrati är kanske det enda hanterbara sättet att göra detta. Vi ska visserligen komma ihåg att det för varje majoritetsbeslut även finns en minoritet, vars intressen missgynnas. Vi bör även ha i åtanke att de politiska besluten upprätthålls med tvång. Likaså är det värt att hålla i minne att det politiska systemet inte tillåter någon att hoppa av eller att välja ett bättre alternativ. Men ändå, politisk demokrati är det minst dåliga system vi har – när det gäller att hantera ett fåtal viktiga politiska frågor. Men när det kommer till vår vardag, då är majoritetsbeslut i bästa fall dåliga och i sämsta fall direkt kränkande och farliga.

När är folkväldet störst?

Låt oss utgå från att demokrati betyder folkvälde. Detta innefattar även en värdering – att det är bra att folket får bestämma. Frågan blir då när människor själva får bestämma mest. Är det när andra fattar beslut åt dem – eller när de får göra sina egna val? Jag kan inte se något annat svar än att folkets egna val uppenbart är bättre än andras pekpinnar och beslut. Detta av det enkla skälet att människor är olika. Alla har vi olika behov, önskemål och förutsättningar. Inget säger att en politisk patentlösning passar alla. Därför är kapitalismen på de flesta områden överlägsen politiken. Kapitalismen låter dig göra dina egna val, medan politiken tvingar på dig andras val, åsikter och smak.

Utifrån detta vill jag argumentera för att politiken ska syssla med så lite som möjligt. För ju mindre politikerna lägger sig i våra liv, ju mer får vi bestämma själva. På en fri marknad finns alltid aktörer som är beredda att möta vår skiftande efterfrågan och våra olika behov.

Först och främst anser jag att det finns en moralisk poäng här. Människor ska vara fria, inte undersåtar. Därför ska man lita till människors förmåga att fatta sina egna beslut. Detta är precis vad som sker i en fri ekonomi. Och det är precis vad som inte sker i en stat där politikernas makt breder ut sig.

Lycka!

Dessutom är det en fråga om lycka. Ett politiskt beslut kan aldrig göra människor lika lyckliga som tusentals olika valmöjligheter på marknaden. Den som är tillräckligt gammal för att minnas hur det var i de forna kommunistländerna vet att politisk styrning och monopolism skapade grå, tråkiga och livlösa samhällen.

Vidare har vi frågan om effektivitet. Fria aktörer på en fri marknad konkurrerar med varandra, för att få så många kunder som möjligt. Detta skapar en lyhördhet för människors behov. Det vinstintresse som driver dessa fria aktörer bidrar även till att öka effektiviteten och att hålla kostnaderna nere. Den sporren saknas i politiskt styrda ekonomier. För att än en gång återvända till alternativet, de forna kommunistländerna, så såg vi där hur effektivitet, anvarstagande och kostnadsmedvetande var så gott som obefintligt. Man fick ta vad som erbjöds, ofta av dålig kvalitet, inte sällan till ett på tok för högt pris.

Men, invänder någon, vad har de gammla kommuniststaterna med oss att göra i dag? Svaret är: Mer än de flesta kanske tror.

De kommunistiska systemen var groteska, förvridna och löjliga. De var också tydliga exempel på vad som sker om man överger kapitalismen. Detta borde mana till eftertanke hos dem som säger sig vilja krossa dagens någorlunda fria ekonomiska system. Även om det är kloka, snälla och smarta politiker som sätts att bestämma, blir resultatet detsamma. I grunden ligger nämligen skillnaden mellan politisk styrning och människors egna fria val. Politisk styrning pressar aldrig kostnaderna. Politiska beslut ökar aldrig valfriheten. Politik ger aldrig bättre kvalitet. Politik skapar aldrig bättre servicevilja. Politik ger aldrig mer mångfald. Dessa resultat kan bara uppnås på en fri marknad, där fria aktörer konkurrerar med varandra.

Därför ska det också tilläggas att de så kallade marknadslösningar som politiker av olika kulör i dag klubbar igenom inte är detsamma som en fri marknad. Visst, en del saker blir säkert mer effektiva om de utförs av privata företag med vinstintresse istället för av politiker och byråkrater. Men att ge ett företag monopol på en offentligt finansierad verksamhet, det skapar inte konkurrens och lyhördhet. Istället är det fråga om att det offentliga ger en viss aktör ett defacto-monopol. Detta kan aldrig bli lika bra som fri konkurrens.

Det öppna samhället.

I förlängningen finns även frågan om mångfald och ett öppet samhälle. Om du inte vill acceptera den modell som politikerna tvingar på dig, då får du problem. Staten har sitt våldsmonopol för att kunna tvinga alla medborgare att följa "i god demokratisk ordning fattade beslut". När dessa beslut handlar om sådant som människor bättre skulle kunna bestämma över själva – då blir tvånget bisarrt. När besluten i själva verket är onödiga – då blir tvånget övervåld.

Själva det faktum att de politiska besluten upprätthålls med tvång borde göra politikerna försiktiga och ödmjuka. Men icke! Man tvingar oss dagligen och stundligen att leva på ett visst sätt. Den som inte vill lyda kan åka i finkan. Detta tvång existerar över huvud taget inte på en fri marknad, där människor istället gör sina egna val.

Ett tydligt exempel på denna motsättning är våra skatter. I princip alla medorgare tvingas betala skatt. Gör man det inte frivilligt, då kommer staten och tar dina pengar och din egendom – med våld om så krävs. Du kan till och med bli satt i fängelse om du försöker smita undan. Detta tvång kan kanske ibland vara befogat. Staten måste ha in pengar för att försvara oss mot yttre fiender (försvarsmakten). Det behövs skatter för att ge oss ett ordningsväsende (polisen, som ska hjälpa oss när andra kränker våra rättigheter, vår frihet och vår säkerhet) och ett rättsväsende (domstolar, som behövs för att lösa tvister och bestämma vad som ska ske med dem som bryter mot andras rättigheter). Men tvånget blir befängt när skattepengarna används till att styra vår konsumtion.

Kultur för människor eller politiker?

Till exempel används skattepengar i dag för att bestämma vilken kultur du ska konsumera. Politikerna styr vilka konstarter som ska få offentligt stöd. Därmed tvingas du betala för opera, även om du själv föredrar hårdrock eller techno. Du tvingas betala för teater som inte kan stå på egna ben, även om du själv föredrar Dogma- eller Kung Fu-filmer. Frågan är om politikerna verkligen har rätt att använda tvång och våld för att finansiera sådana saker? Själva tycker de naturligtvis att så är fallet. De flesta andra är nog av uppfattningen att kultur är något man ska få välja på egen hand. Kultur kan aldrig kommenderas fram.

Frågan är vad som får politikerna att tro att just deras val är bättre än dina? Den bästa mätaren på vad som är bra, det är att titta på vad folk vill ha. Det som människor väljer, det får kunder och kan utvecklas. Det som är kommersiellt är det som framgångsrikt möter människors efterfrågan. Därför är det märkligt att se hur politiker hela tiden talar sig varma för sådant som är "icke-kommersiellt". Detta då det icke kommersiella är sådant som människor inte frivilligt väljer och inte är beredda att betala för. Vad är det som gör sådant finare än det som folk verkligen uppskattar och vill ha? Varför ska vi tvingas betala för sådant som politikerna gillar, men folk i allmänhet inte bryr sig om? Vad är det för folkvälde i det?

Även i ett kapitalistiskt samhälle kommer det säkert att finnas "smal" kultur. Men det bygger snarare på att hängivna entusiaster och bidragsgivare tycker att dessa saker är viktiga nog för att, till exempel, drivas som privata stiftelser. En fråga man kan ställa sig är varför människor inte får göra skatteavdrag för bidrag och sponsring till sådant som de gillar – men samtidigt tvingas finansiera sådant som de är ointresserade av över skattsedeln.

Elitism eller valfrihet?

Det finns en obehaglig elitism i resonemanget att vissa människor ska få konsumera kultur på andras bekostnad – men inte andra. Snarare borde det väl vara så att ingen har rätt att kräva att den egna konsumtionen ska finansieras av andra människor? Alla krav-märkta resonemang bygger nämligen på att vissa saker är finare än andra, att vissa människor vet bättre än andra och att vissa personliga preferenser är överlägsna andra. Därifrån är steget inte långt till att hävda att vissa människor skulle vara finare, bättre eller mer värda än andra. Sådana resonemang befinner sig alltid i en ödesdiger skymningszon. Dessa övermänniskoideal kan bara existera i ett politiserat samhälle där människor styrs och kontrolleras. På den fria marknaden är, å andra sidan, alla människors val lika mycket värda. Även de "vulgära", "folkliga" och "fula".

Min övertygelse är att alla människor ska ha så stor frihet som möjligt. Gränsen för den ena människans frihet går först där hon kränker någon annans fri- och rättigheter.

Jag är därmed beredd att låta andra människor leva sitt liv efter eget huvud. Det gäller även till exempel socialister och konservativa. Men dessa människor vill inte låta oss leva våra liv i frihet. Aldrig någonsin! För att ta till stora ord, finns det här ett slags moralisk skiljelinje. Vi liberaler bjuder frihet, men möts med förtryck. Detta resonemang har sin motsvarighet när det gäller den fria ekonomin, kapitalismen.

Vi kapitalister vill inte tvinga någon att göra vissa val. Den som bara vill köpa ekologiskt odlade grönsaker ska få göra det. Den enögde nationalist eller Attac-anhängare som bara vill konsumera svenska varor ska få göra det. Den som vill stödhandla varor från Nordkorea ska få göra det. Den som vill välja tråkiga blåvita basvaror på Coop ska få göra det. Den som vill ha foträta jordskor och gå klädd i palestinasjal ska få göra det. Den som vill låta andra bestämma över sitt kulturval är välkommen att gå in i första bästa bok- eller skivklubb. Den som vill att arbetsgivaren ska betala in avgifter som täcker allt från sjukförsäkring till barnomsorg ska vara fri att ingå ett sådant avtal. Den som tycker sig vara förfinad ska få konsumera dyra viner, opera och tryffel tills han eller hon storknar. Men – och detta är viktigt – ingen av dessa grupper vill, som regel, låta oss liberala kapitalister leva i frihet och göra våra fria val på en fri marknad. De är mer intresserade av att pracka på alla andra sina egna val, åsikter och preferenser.

Respekt!

Kapitalismen är alltså ett system som bygger på frivillighet och respekt för människors olika önskemål. Alla ska få göra sina egna val. På marknaden möter fria konsumenter fria producenter. Här ingås avtal på frivillighetens grund. Ingen ska med våld eller tvång förmås att handla mot sin vilja.

Det är förmodligen just därför så många kollektivister hatar kapitalismen. De må vara socialister, konservativa, nationalister eller fundamentalister av annat slag. Gemensamt för dem alla är att de anser att de själva har rätt att bestämma över alla andra. Men på en fri marknad är detta inte möjligt. Det retar dem till vansinne.

En del av dessa kollektivister kastar gatsten. Andra sitter i riksdagen. Några återfinns till och med i våra största företag – där de emellanåt sviker kapitalismen och den fria marknaden när politikerna lockar med bidrag och gynnsam speciallagstiftning. Frestelser finns det alltid gott om i flockens hägn.

Mot kollektivismen, elitismen, särintressena och tvånget står den enskilda människan. Men hon är inte ensam. Hennes bästa vän i kampen för frihet, det är kapitalismen.

---